Vikingaskeppet Heimløsa Rus´ återkomst till Finland under sommaren år 2001

I samband med sjösättningen "myrar" vi skrovet. Myrningen är en gammal teknik med vilken man tätar ett läckande skrov: Genast efter sjösättningen för man en låda, innehållande material från en myrstack, ned i vattnet under båtbottnen. Sedan drar man av lådans lock varvid skräpet från myrstacken sugs in i skrovets springor och täpper till läckorna. Det fungerar. Skeppet läckte betydligt mindre nu än vid föregående sjösättning.

Attila (höger) skänkte oss den egenhändigt tillverkade stridshjälmen, som här bärs av undertecknad (vänster). I bakgrunden syns Viborgs fästning.

Vi hann också med ett guidat besök på Viborgs fästning före avfärden. Fästningen byggdes av svenskarna på 1200-talet. Den var en gång det svenska väldets viktigaste utpost i öster. Fästningen har restaurerats och är nu öppen för allmänheten. Inne i staden Viborg finns flera arkitektoniskt intressanta byggnader från tiden före andra världskriget, men de är i bedrövligt skick och skulle behöva restaureras.

Vi klarerar ut tisdagen den 26 juni efter sedvanligt pappersstrul med myndigheterna och sedvanligt "smörjande" för att slippa ha lots ombord. De ryska myndigheterna lär ha krävt av ett tyskt par, som kom paddlande i kanot till Ryssland, att de skall ha lots och betala lotsavgift!
En rysk segelbåt eskorterar oss och rorsmannen säger att vi skall följa honom för han vet hur man går ut från hamnen. Han avviker från farleden, men vi följer honom. Följden blir att vi ror på grund och en bit av rodret slits bort. Till all lycka bibehålls styrförmågan.
Vi kommer under kvällen till den sista ryska utposten Vysock (Uuras) där det blir passkontroll. Fem ryssar, som inte har finskt visum, lämnar skeppet. Den resterande finsk-svensk-ryska tiomannabesättningen måste nu klara sig till finska Santio i ett sträck, utan att ta iland någonstans. Det är en sträcka på knappt 40 sjömil över oskyddat vatten. Lyckligtvis får vi en nordvästlig vind som gör att vi kan segla hela natten. Klockan två på morgonen lägger vi till vid den finska sjöbevakningsstationens brygga i Santio. Formaliteterna är understökade på några minuter.

För det mesta blir det att ro men ibland kan vi hissa segel. - Före avfärden från Viborg sydde vi Rus-projektets logo på seglet. Vår logo är en fornfinsk "Ukkokirves", som är ett slags motsvarighet till den fornskandinaviska Torshammaren. Några mytologer ser i den det uppochnedvända livsträdet. Den finska författaren Timo Heikkilä har skrivit boken "Ukkokirves" där han behandlar mytologin kring symbolen.

Vi sover några timmar och fortsätter sedan till ön Lapuri dit vi anländer efter ett par timmars rodd. Vinden har svängt till sydväst. Sydvästvinden är förhärskande under sommaren och vi har nu motvind under resten av vår färd.
Att avlägga ett besök på den obebodda holmen Lapuri, som ligger endast 5 sjömil från ryska gränsen, är ett måste för oss. Någon vet berätta att det finns en björn på holmen men det avskräcker oss inte från att ta i land där. Genom sundet mellan Lapuri och fastlandet löper en forntida farled för sjöfarten i österled. Sundet utgör en naturhamn och används fortfarande som ankringsplats för skepp som söker lä. Enligt en gammal sägen skall det finnas en vikingaskatt på ön. Inspirerad av den här sägnen gjorde sportdykaren Manu Törönen dykningar i sundet på 1970-talet. År 1976 fann han vraket av ett skepp, som sedermera skulle bli Heimløsa Rus´ förebild. Vraket ligger fortfarande på ungefär 4 meters djup en bit från holmens nordvästra strand. Medelst dykningar har dess konstruktion blivit relativt noggrant kartlagt under årens lopp.

Vi glider in i sundet mellan Lapuri holmen och fastlandet. Här seglade den forntida sjöfararen i österled.

Ett historiskt ögonblick. Vi har tagit i land på Lapuri holmen. På havsbotten, ett stenkast ifrån oss, ligger det 1000 år gamla skeppsvrak som utgör förebild för Heimløsa Rus.

Vårt besök utgör en av höjdpunkterna på vår mångåriga Europaresa. När vi glider in i sundet och lägger till vid stranden är det som om en tusenårig tradition upprepar sig. Femtio meter in i skogen ligger en vattnig däld. Här ligger sannolikt den källa, som sägnen talar om, och där de forna sjöfararna fyllde på sina vattenförråd. Någon björn ser vi inte till men nog finns det spår efter den: björnskit och matrester med bl.a. äggskal av sjöfågel.
Vi kokar gröt över en eld i strandbrynet. Någon kastar fram tanken att här skulle Heimløsa Rus, som börjar bli ett åldersdigert och nött skepp, ha en bra viloplats, ett ärovördigt hem. Vi leker med tanken att sänka henne bredvid det tusen år äldre systerskeppet.
Mot kvällen, när den sydvästliga motvinden har avtagit, ror vi i väg. Att ro på nätterna, när vinden i allmänhet är svagare, är något vi ofta tillämpar när vi har vinden emot oss. Nattroendet är tungt för besättningen och dygnsrytmen störs, men vi skulle inte komma framåt i den hårda motvinden på dagtid.
Torsdagen 28.6. kl. 3 på morgonen ror vi in i Kotka och lägger till vid gästhamnen i Sapokanlahti. Sover några timmar. Badar bastu. Dagen blir hektisk med radio-, tv- och pressintervjuer. Max och Aleks metar fisk i hamnen och får ett ämbar med mört som steks till middagsmål. En del av mörtarna saltas och torkas. Jag reparerar rodret.
På kvällen ror vi iväg igen. Klockan 2 på natten går vi in i naturhamnen på sydvästra Långön. Långön ligger utanför Pyttis. Den sydvästra udden av ön heter Båksudden. Udden är hög och här ligger ett märkeseldställe från 1100-talet. Den finska sydkusten kallas för Bålegårdskusten i Snorre Sturlusons kungasagor (1000-talet). Namnet kan tyda på ett system av fyreldar för sjöfarten. Den märkeseldstad jag hittar består av en låg ringmur av stenar. Diametern är ungefär 4 meter. Det är för mörkt för att jag skall få den ordentligt dokumenterad med min kamera. Den är placerad på en hög plats där en eld skulle synas långt österut för sjöfarare som seglar längs kusten. Hela udden ger i månskenet ett spökligt intryck med stora fyrkantiga stenblock som ligger utspridda över udden. En ensam havstrut skriker som en galen käring i den stilla natten. Efter att ha kokat te och ätit en bit mat ror vi vidare.
Klockan 6 på morgonen, just som det börjar blåsa upp, kommer vi till Tallbacka hamn i Lovisa skärgård. Vi trodde hamnen skulle vara ett stillsamt ställe där vi får vila ut, men där är en jädrans trafik hela dagen och det blir ingen vila. Besättningen börjar bli trött och hos vissa besättningsmän märker jag överansträngningssymtom, som brukar komma efter några dagars rodd och vakande. T.ex. små motgångar förorsakar retlighet. Esko Pesonen är trött på att vara kock ombord och åker hem. Henri Bergius skall på kvällen flyga till Spanien med sin flickvän varför han också lämnar oss.
Under kvällen ordnar vi bogsering in till Lovisa. Färden går genom trånga och grunda farleder. Rodret får sig igen en smäll av en undervattenssten och går sönder på samma sätt som i Viborg.
Lördagen den 30 juni deltar vi med Heimlösa Rus i en allmogebåtstävling i Lovisaviken. Vi gör en praktfull (tjuv)start för fulla segel, men redan efter en halv timme ligger vi sist. Domarbåten bogserar bort oss från Lovisaviken och vidare en bit västerut. Vi tar sikte på Kabböle men motvinden är för kraftig. I Pernå skärgård lägger vi till på läsidan av en liten holme, som saknar namn på sjökortet, för att invänta kvällen och svagare vindar. Det visar sig att det finns några bebodda sommarstugor på andra sidan holmen. Jag traskar dit och förklarar att vi har invaderat ön med ett vikingaskepp på grund av att vi inte längre orkar ro i motvinden. Villaborna kommer för att bekanta sig med skeppet och vi tillbringar en trevlig eftermiddag tillsammans med dem. Vi tackar familjen Schauman för vänligt bemötande och den värmande konjaken.
Klockan 8 på kvällen har vinden mojnat och vi ror till Kabböle, där vi tar en kaffepaus vid det nya kaféet. Erik v. Troil, från Troilmarin Ab, ansluter sig till besättningen för ett dygn. Vi ror in i Bockhamn kl. 1 på natten. Bockhamn är en välskyddad naturhamn. Det visar sig att hamnen är smockfull med båtar. Längst in i viken hittar vi en ledig gyttjig plats där vi lirkar oss fram till stranden. Förutom mycket folk har Bockhamn också mycket mygg.
Söndagen den 1 juli är vacker med svag sydvästlig vind och vi gör en lång dagsetapp. När farleden svänger norrut in mot Sibbo kan vi hissa segel. Vi seglar till Kalkstrand där vi övernattar. Under natten får vi vårt första regn. Hittills har vi varje natt sovit under bar himmel på våra älgfällar ombord, men nu kurar vi ihop oss under en presenning på stranden. På måndagsmorgonen seglar vi in i Sibboviken och tar ner masten för att komma under broarna och vidare upp längs Sibbo å. Fornborgen Sibbesborg, eller rättare sagt lämningarna av den, ligger vid ån på en kulle och vi utnyttjar tillfället att igen göra ett historiskt besök. Enligt en gammal folkskröna byggdes borgen av en viking vid namn Sibbe. Det har gjorts rön, som pekar på att danskarna har utfört byggnadsarbeten på området under 1200-talet. När vi står på den höga kullen och föreställer oss att vattennivån är 4 meter högre, såsom den var på vikingatiden, så märker vi att borgen har haft ett utmärkt strategiskt läge vid åmynningen.

Den del av besättningen som orkade ända fram till Sibbo. Från vänster: Petri Koivuniemi (Vanda), Patrik Koivusalo (Vasa), Reijo Kallio (Vasa), Teemu Nurmi (Replot), Fredrik Koivusalo (Vanda), Max Pryazhevsky (Smolensk, Ryssland) Aleks Jatsoun (Vitryssland, numera svensk medborgare och bosatt i Stockholm). På bilden saknas fotografen Dick Lindberg (H-fors) men honom ser du på bilden nedanför till höger.

Vår yngsta besättningsman, 11-åriga Patrik Koivusalo, var inte rädd för att hugga tag i årorna och ro fulla pass.	Dick Lindberg

Först var det meningen att vi skulle segla till Helsingfors och lägga till på Degerös östra strand, där vi hade ansökt om att få utveckla en liten fornhamn. Jag hade ett par dagar tidigare fått veta att vår ansökan har förkastats av stadens byggnadskontor så det blev att snabbt ändra planerna. Jag vet att en bit uppför Sibbo å, invid Marinos båtbyggeri, välkomnar man vikingaskepp. Därför styr vi kosan dit.
Vi anländer till Marinos båtbyggeri i Söderkulla vid middagstid. Vi har nu 6 tunga dygn och 140 sjömil bakom oss. Besättningen är slutkörd.
Vi tömmer skeppet och tar upp det på land. Under de följande dagarna tjärar vi Heimløsa rus både utifrån och inifrån. Den svarta tjäran, som vi själva har bränt under våren, ger henne en vacker ansiktslyftning.
- En tioårig era i Rus-projektets historia är nu till ända. Projektet har skötts på frivillig basis och inga offentliga bidrag eller skattemedel har använts för att genomföra det.

Vanda 9.7.2001

Fredrik Koivusalo
Kapten på Heimløsa Rus