 | Besättningen (namn, födelseår, nationalitet):
|
| Besättningen (namn, födelseår, nationalitet):
|
Det finländska vikingaskeppet Heimløsa Rus har nu genomfört sin femte seglingssäsong sedan starten från Finland år 1996. Under fem somrar har vi seglat runt Europa och gjort projektet känt bland Europas sjöfartsnationer. Den här sommarens projekt var att segla skeppet på de ryska floderna Don och Volga. De här floderna har genom årtusenden utgjort viktiga handelsleder. Don, som rinner ut i Svarta havet, och Volga, som rinner ut i Kaspiska havet, var välkända bland nordiska handelsmän och krigsfolk redan under bronsåldern. Skeppsstensättningar på Kaspiska havets östkust, liknande de som finns på Gotland och i Skåne, vittnar om tidiga kontakter längs Volga.
Troligen var man under bronsåldern ute efter koppar från området öster om Kaspiska havet. I utbyte hade resenärerna med sig bl.a pälsverk från Karelen.
Området var välkänt även under vikingatiden. Den isländska författaren Snorre Sturlason (1179-1241) skriver att guden Odin hade sin hemvist öster om floden Don. I den finländska Kalevala mythologin symboliserar Don (Tuoni) gränsfloden till dödsriket (Manala).
Särkland, som nämns på vikingatida runstenar, syftar troligen på ett obestämt avgränsat område öster om Svarta havet. Här korsade den i östväst gående sidenvägen och den i nordsyd gående handelsleden mellan Norden och arabvärlden.
Heimløsa Rus hade övervintrat i staden Rostov, som ligger där Don rinner ut i Svarta havet. När vi den 26 juni anländer till skeppet upptäcker vi att råttor har gnagt på utrustningen. Bl.a. vårt förråd av t-skjortor och en del av repen hade smakat bra. Större tvåbenta råttor hade farit iväg med en del av surrningen kring skeppet.
I stort sett är skeppet i skick och efter att ha drivit nåten med hampa, dvs. efter att ha tätat bordläggningen, skuffar vi med mankraft ut skeppet i floden. Vi riggar skeppet, eftersom masten som har en höjd på 9 meter, kan stå uppe hela vägen till Astrakhan. - Vår princip har hela tiden varit den, att vi seglar när vinden är gynnsam.
Vi startar färden uppför Don den 29 juni. Skeppet är nu ryskregistrerat för att undvika problem med myndigheterna. Det är nämligen förbjudet för utländska farkoster att färdas på de ryska floderna.
Besättningen ombord på Heimløsa Rus är rysk-svensk-finsk. Med 14 mans besättning, inklusive utrustning och förråd, på en 18 kvadratmeters yta, är det trångt om saligheten ombord. Vid ett tillfälle under resan är vi 20 personer ombord, men det var lyckligtvis bara under en dag. En av ryssarna, Max Pryazhevsky, kan engelska och han får fungera som tolk.
Motströmmen varierar mellan 1 till 3 knop beroende på var i flodfåran vi befinner sig. Med hjälp av våra tidigare erfarenheter från flodfärderna i Europa, och genom att iakttaga bl.a. strandlinjens form, vågbildning och förekomst av sjögräs går det bra att hitta de ställen där motströmmen är svagast. På samma sätt tog sig vikingarna fram i främmande miljöer genom att noggrant iakttaga och tyda den kringliggande naturen.
De två första dagarna blir det att ro men sedan får vi en västlig vind som håller i sig flera dagar, och vi kan på 10 dagar segla till staden Volgograd - en etapp på 550 kilometer. Volgograd ligger där kanalen mellan Don och Volga mynnar ut i Volga. Troligen är kanalen byggd på samma ställe där ruser (araberna kallade vikingarna för ruser) och andra flodfarare genom tiderna drog sina skepp mellan Don och Volga.
 |
Ungefär en tredjedel av etappen går över konstgjorda sjöar, som uppkommit genom damm- och slussbyggen på 1950-talet. I samband med vattenregleringen hamnade ruinerna av den forna staden Sarkel under vatten. Sarkel erövrades av ruserna år 965 e.kr.
Dagens Don har påfallande obebodda stränder. Vi ser inte heller många tecken på korsande trafik, såsom färjor eller broar. Naturen är vacker och djurlivet är rikt. Örnar sitter i trädtopparna, glador seglar i skyn och hägrar spatserar i strandvattnet. Det finns ingen förorenande industri och vattnet är rent och fiskrikt. Varje kväll sätter vi ut ett par nät, och varje morgon blir det att koka fisksoppa. En del av besättningen har med sig olika spön och drag som de prövar fiskelyckan med, men det verkar som om nät är det enda man får fisk med.
Den här tiden på sommaren är körsbären mogna och vid de små byar vi stöter på kan vi för en spottstyver köpa ämbarvis med körsbär. Inga jordbruksodlingar syns. Trädgårdsodling och boskapsskötsel är det man lever av.
 De få byar vi stöter på är små och har delvis förfallna och övergivna hus. Boskapen får gå fritt på bygatan. Någongång kan man se hus med rikliga träsniderier på fasaderna. I allmänhet är husen omålade men har man använt färg så är det ofta blått, som symboliserar himlen i den gamla ryska kulturen. |  |
På nätterna plågas vi av myggor. De förefaller vara mindre till storleken än de finländska myggorna - men betydligt mer aggressiva.
I Volgograd lägger vi till vid en fiskeripolisstation. Där ligger vi några dagar i väntan på utbyte av den ryska delen av besättningen. Något ordinarie arbete ser jag inte att fiskeripoliserna sysslar med. Vodkan rinner i en aldrig sinande ström, en ström som också rinner över besättningen i en mängd som hotar dränka en del av den. Mellan suparna slinker det ner en bit surkål eller en bit saltat fläsk.
Efter ett par dagar framkommer att det vid stationen pågår en verksamhet som tål varken dagsljus eller något annat ljus.
Staden Volgograd, som tidigare hette Stalingrad, präglas av att andra världskrigets avgörande slag stod just här. Slaget vände krigslyckan för tyska armen och krävde en miljon i stupade. Vi besöker de jättelika krigsmonumenten, minnesstoder som ryssar från när och fjärran vallfärdar till i stora skaror.
När den nya ryska besättningen anländer visar det sig att den består av ungdomar från Smolensk. Den yngsta är bara 14 år. Hos dessa ungdomar märker jag en mera aktiv och företagsam inställning till verksamheten ombord än den hos de äldre ryssarna. Detta inger en viss optimism med tanke på Rysslands framtid. Ungdomarna berättar att den postsovjetisk skolundervisning har förändrats, till exempel innehåller den inte mera politisk indoktrinering. Vi får hoppas att Rysslands problem inte ligger djupare än att en ny generation kan lösa dem.
Vi ser med våra egna ögon att landet är rikt på naturresurser, men var ligger förmågan och viljan att använda dem på ett ändamålsenligt sätt? - Men vad är ändamålsenligt? Vi mäter allt efter vårt västerländska synsätt, vilket skiljer sig väsentligt från det ryska. Det kan i Ryssland vara hopplöst att få något uträttat med västerländsk effektivitet. Man får ibland den uppfattningen att ryssarna älskar problem.
Den 14 juli startar vi från Volgograd. Det bär iväg medströms, söderut mot Astrakhan. Under dagarna är den sydostliga motvinden kraftig. Strömmen för oss med en hastighet av ung. 3 knop, men för att hålla styrfart måste vi ro minst en knop i förhållandet till vattnet, dvs. ha en fart på 4 knop.
| Heimløsa Rus under rodd på Volga. Volga är Europas största flod och en av världens mäktigaste flodtrafikleder. Floden har alltid haft en utomordentlig betydelse för Rysslands samfärdsel. Den är segelbar i nästan hela sin längd och utgör med sina bifloder ett trafiksystem med en längd av över 10.000 km. |  |
Att upprätthålla styrfart är svårt under eftermiddagarna när vinden friskar i. Kaspiska havet i söder ger ett kraftigt sjöbrisfenomen. Sjögången blir krabb, när vind och ström går i varandras motsatta riktning uppstår besvärliga höga och korta vågor. Vinden, som får blåsa fritt över de ändlösa vidderna, förorsakar sandstorm på de kringliggande sandbankarna. Heimløsa Rus skuttar redlöst på vågorna, men går ändå med strömmen, mot vinden, som en "flygande holländare".
För att hålla styrfart och sålunda kunna hålla undan för annan trafik övergår vi efter ett par dagar till att ro under morgon och kväll. Mot slutet av etappen börjar vi ro på nätterna då det är svalare och vindstilla.
När vi kommer till Kalmuckområdet, som Volga rinner genom, märker jag en rädsla och oro bland den ryska delen av besättningen. Intet gott ord om kalmuckerna kommer över deras läppar. Ryssarna vill inte att vi tar i land och man målar upp olika hotbilder. Förhållandet mellan ryssar och kalmucker är inte det bästa och har gamla anor. Kalmuckområdet var en autonom republik 1920-43.
Vi behöver bunkra mat och trots ryssarnas protester fattar jag beslutet att vi tar i land. Kalmuckerna har tydliga mongoliska ansiktsdrag. Detta naturfolk, som genom tiderna fört ett enkelt nomadliv, har inte velat anpassa sig till ryssarnas övermakt. De fiskar till exempel stör på Volga, såsom de alltid gjort, i strid med reglementen. Vi köper en dylik "olaglig" stör och grillar den på stranden. Den smakar utsökt.
Jag märker ingen fientlig inställning bland kalmuckerna. Tvärtom möts vi av en mera öppen nyfikenhet och mera glatt vinkande än vi hittills erfarit under resan.
Igen kan jag inte låta bli att reflektera över Rysslands inrikespolitiska problem. Månne det inte skulle vara bättre om landets regioner fick större självstyre. Stormaktsutopin vore då bortblåst men landets invånare skulle bli lyckligare.
 |  Ovan: En del av besättningen bygger sandslott på stranden av Volga. Vänster: Funderingar kring hur en stör skall rensas och tillredas. Till vår besvikelse är stören av hankön så vi fick ingen kaviar. |
Det intensiva roendet gör att vattenkonsumtionen ombord är stor. Vi tar ofta i land vid byarna och bunkrar vatten. När vi senare hör att vattnet, som byborna använder, pumpas direkt från Volga och används orenat, övergår vi till att koka flodvattnet till dricksvatten. Flodvattnet är något grumligt men floden kan inte vara alltför förorenad eftersom vi fortfarande får bra med fisk i våra nät.
Den nattliga rodden är påfrestande, åtminstone för mig. Besättningen är ovan att ro och har bristfälliga kunskaper i navigation och sjöfart. Några gånger uppkommer nära ögat situationer, bl.a. är vi nära att kollidera med ett passagerarfartyg. Jag är tvungen att hålla ett vakande öga på vår framfart även under mitt fripass.
En dag slår vi läger på en ö i floden, där en skogsvaktare lever med sin fru och två barn. Han är tjetjen. Det blir ett intressant möte. Skogsvaktarlönen på 300 rubel, dvs ungefär 70 mk i månaden, räcker inte långt i dagens Ryssland och han prisar Breschnev-tiden då man levde bra på 300 rubel i månaden. Han beklagar sig också över att folk stjäl mycket mera nuförtiden. Av förståeliga skäl vill ha inte diskutera kriget i Tjetjenien.
Den kraftiga ryska inflationen har tvingat familjen att utveckla en självhushållning som verkar fungera relativt bra. När vi vill köpa ägg kommer han med två ämbar fulla med ägg till oss. Familjen har också en flock hästar som de föder upp till slakt. Besättningen får rida på deras ridhäst. Jag har aldrig ridit förr men efter några korta instruktioner bär det i väg längs Volgas strand.
 |
Under vår färd ser vi då och då förfallna semesterbyar. Stugorna har ett karakteristiskt brant tak och ser alla likadana ut. Semesterbyarna är en relikt från sovjettiden och ingen använder dem numera. Ungefär 35 km från Astrakhan lägger vi till vid en dylik semesterby. Där bor en vakt med sin familj. De odlar persikor på området. Persikorna har börjat mogna och vi köper så mycket vi orkar bära. På kvällen badar vi i semesterbyns bastu.
Söndagen den 23 Juli kommer vi till Astrakhan, som ligger i Volgadeltat. Vi har då tillryggalagt ungefär 1000 km sedan starten från Rostov. Det råder högtryck över området och vi får erfara det som kallas "ryssvärmen". Temperaturen når upp till mördande 42 °C i skuggan!
Astrakhan har traditionellt varit ett centrum för handel med fisk från Volga och Kaspiska havet. Besättningen besöker en fiskmarknadsplats och köper stora mängder torkad fisk. Jag har vid det här laget lärt mig tycka om torkad fisk, som är rätt vanlig föda i Ryssland. Av någon anledning torkas fisken utan att inälvorna tas bort.
Någonstans här i deltaområdet låg Kazarernas huvudstad Atil på 900- och 1000-talet. Här hamnade de nordiska handelsmännen att betala skatt för sina varor. Lämningarna efter staden Atil har man inte hittat. I Astrakhan träffar jag professor Pjotr Bukharitsin, som i flera år letat efter platsen för den forna staden. Han vill att jag skall hjälpa till med letandet.
Rus-projektet har nu nått det mål som sattes år 1994 - att segla till Astrakhan. Vi planerade då att segla via Ladoga och de ryska floderna raka vägen till Astrakhan på 3 månader, men vi fick inte tillstånd av de ryska myndigheterna att göra färden. Nu blev det i stället att ta en omväg runt Europa och färden tog fem år - men vi nådde målet till slut. Det kan i sammanhanget påpekas att projektet kunde genomföras utan offentliga bidrag. Inga skattemedel har "slösats" på projektet.
Omvägen gav intressanta rön om hur vikingarna seglade i tidvattenområden. Vi vet nu att Lapuriskeppet (ett vikingatida skeppsfynd i Finska viken), som Heimløsa Rus är en kopia av, var ett all-round skepp, som även klarat av mindre skyddade farvatten.
I Astrakhan försöker man från alla håll och kanter övertala mig att låta skeppet övervintra här och fortsätta nästa sommar på Kaspiska havet. Man vet att ruserna i flera repriser seglade längs Kaspiska havets kust. Jag har likväl efter omsorgsfullt övervägande kommit till att det är bäst att inte fortsätta på Kaspiska havet.
Då det gäller att utforska den vikingatida sjöfarten och vikingaskeppens prestanda skulle en färd på Kaspiska havet med Heimløsa Rus inte ha så mycket mera att ge än det som vi redan fått. Det är inte heller lätt att hitta språkkunniga och kvalificerade ryska samarbetspartners, för att bara nämna ett av de mångas problem som anknyter sig till moderna expeditioner i österled. Färden genom Ukraina och Ryssland blev den mest betungande etappen i projektet, inte bara ur ekonomisk synvinkel utan också byråkratiskt. Västlänningar nyttjas ibland oförsynt ekonomiskt och belastas med olika avgifter. Levnadskostnaderna är billiga och hade det inte funnits en västerländsk farkost att ta ansvar för skulle färden i öster ha varit relativt bekymmerslös.
Kaspiska havet är ett fascinerande hav och det är intressant ur arkeologisk och historisk synvinkel. Inget hindrar att Rus-projektet i någon form återvänder till Kaspiska havet, men det får bli utan Heimløsa Rus.
Heimløsa Rus kom med lastbil till Viborg den 13 augusti och har lagts i vinterförvaring på Viborgs segelsällskaps hamnområde. Nästa sommar seglar vi till Finland.
Fredrik Koivusalo
Kapten på Heimløsa Rus
| latest news | main page |