Heimløsa Rus når vikingarnas Särkland

Rus-projektet är nu inne på sitt nionde verksamhetsår. Det började med ett vikingaskeppsbygge på Replot. Det första skeppet förliste utanför Lettlands kust men vårt andra skepp, Heimløsa Rus, som också det byggdes på Replot, seglar nu för fjärde året i rad på sitt erövringståg runt Europa. Vår verksamhet har blivit mer och mer internationellt inriktad och i besättningen deltar folk från olika länder. Varje år seglar vi under ett par sommarmånader och tar därefter upp skeppet inför vintern för att igen fortsätta nästa sommar. Under vintermånaderna planerar vi färderna, men rutt och mål är aldrig till hundra procent fastspikade. Av erfarenhet vet vi att under seglatser med vikingaskepp kan mycket hända som inverkar på resplanerna. Resprogrammet behöver inte vara så noggrant då det inte finns någon sponsor eller utomstående finansiär med krav. Verksamheten har hela tiden baserat sig på frivilliga insatser.

I år nådde vi Svarta havet. Vi startade 1 maj från Bodrum i sydvästra Turkiet och gjorde under hela maj en idyllisk seglats längs Turkiets västkust, genom Dardanellerna till Istanbul och vidare genom Bosporen till Turkiets nordkust. Om denna soliga etapp - inte en droppe regn under hela färden - har den internationella besättningen gjort sina reseskildringar på respektive lands språk - franska, finska, svenska och turkiska. Jag har valt att här i några ord beskriva den mödosammare halvan av seglatsen som gjordes under juni månad på Svarta havet. Att den delen upplevdes som mindre idyllisk beskrivs av att endast ung 5% av hela resans fotografisamling är från den andra halvan av färden. Svartahavsetappen gav i stället mera tankeväckande intryck.

Svarta havet är annorlunda än de hav som skeppet tidigare plöjt. Ytvattnet har låg salthalt på grund av att stora floder - Donau, Dnjepr och Don - mynnar ut i havet. På större djup än 200 meter är havet syrefritt och innehåller stora mängder svavelväte. Allt liv finns i ytskiktet och till största delen är Svarta havet ett svart och dött hav. Tyvärr börjar också ytskiktet vara dött på grund av rovfiske. Men ur sjöfartshistorisk synvinkel är Svarta havet allt annat än ett dött hav. Den bördiga stäppen i norr har producerat brödsäd, bergen i öster har gett guld och timmer, och deltaområdena har skänkt rikliga mängder fisk som skeppats till världens kulturmakter. Till antikens greker och romarrikets härar. De sjöfarande grekerna koloniserade tidigt Svarta havets kuster. Här möttes öst och väst. Enligt författaren Neal Aascherson har vi här barbarismens och civilisationens födelseplats. Själv skulle jag säga mötesplats. Speciellt Krim har under historiens gång varit en arena där olika kulturer och folk strålat samman och gett sina sidor till historiens blad. Det som gjorde de grekiska kolonisterna unika, historiskt sett, är att de inte etablerade sig som erövrare, utan utvecklade ett fredligt samarbete med de lokala nomadfolken.

När östvikingarna, eller varjagerna eller ruserna, som de också kallas, redan på 800-talet kom till Svarta Havet mötte de en grekisktalande överklasskultur. När det på svenska runstenar står ... var i Grekland..... avses sannolikt området kring Svarta havet och det Bysantiska riket och inte området för dagens Grekland. En stor grekisktalande befolkning, de s.k. pontiska grekerna, med sin egen kultur fanns ställvis kvar längs norra svartahavskusten till början av detta århundrade, ända tills de, uppskattningsvis 200.000 till antalet, deporterades på 30- och 40-talet.

Såsom Jason och hans argonauter, i deras jakt på det gyllene skinnet, följde Heimløsa Rus till en början Turkiets nordkust österut. Vid Inebolu, en liten stad på Turkiets nordkust, är avståndet över havet till Krim kortast. Här gjordes några besättningsbyten inför överfarten till Krim. Den etapp vi nu hade framför oss var inte den lättaste vilket hade återspeglat sig i en viss svårighet att få besättningsmedlemmar till just den här delen av färden. Ombord fanns nu tre ryssar, Anatoly Kabanov, Sergei Suhorutchenkov, Max Pryazhevsky, alla tre från Smolensk och två finländare, Seppo Suhonen, båtbyggare från Sibbo, och undertecknad.
Vi korsade Svarta havet på två dygn och den 3.6. anlände vi till Jalta på Krim. Man hade varnat oss för den fruktade nordostvinden Poyras, men den lät oss vara i fred under överfarten.
Innan vi hann lägga till i hamnen i Jalta blev vi bortkörda av myndigheterna och kommenderades ut på redden. Jag borde redan då ha anat början till alla byråkratiska problem och motgångar som vi senare fick erfara. Vi blev så småningom dirigerade till en lasthamn en bit norr om Jalta. En armada av uniformerade personer anlände och en fullständigt idiotisk pappersexercis började. Otaliga papper, enbart på ryska, fylldes i. Jag fick inte klart för mig textinnehållet men jag tecknade under dem för att få det hela överstökat så fort som nöjligt. Heimløsa Rus genomsöktes minutiöst och till och med skeppets radioaktivitet mättes. Det är ovanligt med segelbåtar, i synnerhet utländska dylika, i Svartahavsområdet och tydligen visste inte myndigheterna hur de skulle förhålla sig till oss. Skeppets och de finländska besättningsmedlemmarnas rörelsefrihet inskränktes på grund av en misstolkning av våra visumpapper. Mina protester hjälpte inte. Det ingav föga tröst, att vi senare, då vi hade lämnat Ukraina och när den ukrainska ambassaden i Helsingfors hade kontaktats, fick veta, att vi hade haft rätt och de ukrainska tullmyndigheterna hade haft fel.
I Jalta tillbringade vi ett par dagar och insöp den behagliga subtropiska varma luften som gjort Krims sydvästkust känd som kurort och semesterort för bättre bemedlade från hela östblocket.
Nikita Chrustjov "gav" det ryska Krim till Ukraina vilket naturligtvis förorsakade en del problem när Ukraina blev självständigt och behöll Krim med sin ryska majoritetsbefolkning. Så är det alltid när gränser förflyttas utan beaktande av folkviljan. Jag fick i varje fall möjlighet att praktisera mina njugga kunskaper i ryska som jag erhållit vid Korsholms medborgarinstitutets kvällskurs. Kunskaperna är inte magra på grund av att kursen skulle ha varit dålig, tvärtom, kursen var bra, men det är bara så att min 47-åriga hjärna har svårt att lära sig nya språk. Glädjen var stor och ömsesidig när någon förstod vad jag sa.

Vår fortsatta färd betingades av en orimlig och nästan sjuklig kontroll av myndigheterna. Vi fick direktiv att gå direkt till Feodosia, som ligger över 60 sjömil mot nordost, och vi måste anlöpa Feodosia efter exakt 23 timmar, inte besöka andra hamnar, inte färdas under natten och hela tiden gå 2 sjömil från kusten! Tydligen var vi moderna vikingar mycket farliga för landets säkerhet! De militära anläggningarna, som man inte ville att vi skulle få insyn i var inte mycket att skryta med, om man får döma av flottbasen i Feodosia, som man inte kunde hindra oss att titta på eftersom vi låg förtöjda inne i den. Där låg flera halvt sjukna stridsfartyg och resten hade en oroväckande slagsida eller såg bedrövligt oskötta och rostiga ut. Feodosia är en 2500 år gammal stad som har fått tillbaka sitt gamla grekiska namn (Theodosia). Staden var under århundraden centrum för en betydande slavhandel. Här samlade man slavar från öst och skeppade dem till Västeuropa. Vi vet från arabiska källor att vikingarna (ruser) gjorde handelsfärder till dessa områden redan i början av 800-talet och de var inte främmande för handel med slavar men mest blomstrade slavhandeln under 1300-talet när de italienska genueserna härskade här. Vi upplevde Feodosia som en pittoresk och stillsam stad. Inga höghus, bara små nätta, men något nötta, försovjetiska småhus. Här hade den berömda armeniska målarkonstnären Aivazovsky bott och arbetat. Vi besökte hans hem, som numera är museum, för att bekanta oss med de konstverk som finns kvar i konstnärens hem. Vi betraktade under tystnad målningarna av stormande hav, jättevågor och dramatiska skeppsbrott på stora dukar med kraftiga ljuskontraster. Jag kan inte förneka att målningarna hade en lindrig ångestbringande påverkan fastän situationerna i skapelserna var rätt orealistiska. I förbigående kan påpekas att en utställning med Aivazoskys verk pågår som bäst i Helsingfors.
I samband med museibesöket fick jag för övrigt stifta bekantskap med ett typiskt nutida östfenomen: inträdesavgifterna för utlänningar är 3 gånger högre för utlänningar än för ryssar och ukrainare. Samma sak gäller också andra officiella avgifter, t.ex. tågbiljetter. Man visar oförtäckt att utlänningar är lovligt ekonomiskt byte.
Visserligen är västlänningen bättre bemedlad än medelryssen och medelukrainaren men i gatubilden kan man se en otrolig skillnad i välstånd. Bland människor som lever på existensminimum kryssar lyxåk med mycket välsituerade passagerare. Hur har det klasslösa samhället på några år ha blivit ett samhälle med så stora klasskillnader? Kanske klasskillnader behövs för att ge drömmar, och mål att eftersträva. Man får hoppas att det ryska samhället blir sådant att det finns realistiska möjligheter att förverkliga drömmarna, och att ryssen kan göra det i sitt hemland och utan att på ett förnedrande sätt förlita sig på utlänningens hjälp och börs.
Det är inte första gången man förlitar sig på hjälp utifrån. Enligt Nestorskrönikan, som skrevs i början av 1100-talet, skickade folken, i de områden som nu är nordvästra Ryssland, bud över havet till en varjagstam som kallades för Rus: "Vårt land är stort och fruktbart, men här saknas ordning. Kom och regera över oss!" Bröderna Rurik, Sineus och Truvor, med sina följen, hörsammade kallelsen. Efter dessa ruser uppkallades sedan det ryska riket, förklarar krönikan. Under århundraden härskade ättlingar till Rurik över Ryssland och de byggde upp ett stort imperium. Ruriks sonson Mstislav härskade över området kring Kertj-sundet, det sund som leder in till Azovska sjön från Svarta havet och som vi höll på att segla in i. Det finns många arkeologiska belägg för att nordbor under vikingatiden invandrade till Ryssland men de var alltid i minoritet i förhållande till den slaviska ursprungsbefolkningen och de assimilerades efter hand relativt snabbt.

Vi hade svårigheter att komma iväg från Feodosia på grund av att Seppo försvann och var borta ett helt dygn utan att någon visste var han fanns. Historien var den gamla vanliga. Han hade fallit offer för kvinnlig fägring. Man kan inte förneka att de unga kvinnorna i öst är fagra och de klär sig mycket kvinnligt. Ingenstans ser man så korta minikjolar som i öst. Kontrasten mot den illa klädda, och mer eller mindre alkoholiserade ryska mannen, är stor.
Seppos kommentar till det hela var: Kan du tänka dig! När jag på morgonen vaknade i hennes lokal låg mina jeans nytvättade och fint uppvikta bredvid sängen. - Säkert en stor upplevelse för den 29 åriga ungkarlen Seppo.
Samtidigt som Seppo svirade på stan, rumlade Sergei runt på skeppet efter att ha druckit upp skeppets förråd av vodka. Vi hade samlat ett litet förråd av vodkaflaskor ombord eftersom vodkan i öst är ett minst lika bra betalningsmedel som pengar. Otaliga var de tjänster som vi under resans gång fick i utbyte mot ett par vodkaflaskor. Vodkan är lika viktig för ryssen som mjölk och bröd för oss. Orsaken till detta är svårförklarad men kanske vodkan ger en tillfällig tröst när förhållandena är som mest misära. Den politiker som vill höja priset på vodkan har ingen framtid i Ryssland.

Vår följande etapphamn var Kertj dit vi anlände 8.6. Vi hade inga förhandsuppgifter om Kertj, för vår engelskspråkiga segelhandbok över Svarta havet, som är tryckt 1993 och som för övrigt är den enda på marknaden, informerar kort och gott att Kertj är förbjudet område för utländska fritidsbåtar.
Som vanligt hade vi förtöjt vid "fel" kaj och man ville att vi skulle flytta till en annan. Problemet var att det just hade blivit mörkt varför jag ytterst motvilligt gick med på att flytta till ett annat ställe i hamnen. Instruktionerna vart vi skulle gå var typiskt summariska. Man bara viftade åt det håll vi skulle flytta oss.
I mörkret gick vi på grund. Vi satt stadigt fast på något som senare visade sig vara en vågbrytare som sjunkit under vattenytan. Vårt djupgående är dryga halvmetern så jag gav order om att alle man skulle hoppa överbord. Då lättade skeppet och vi kunde skuffa loss det. Rodret fick skador men inte värre än att det gick att reparera följande dag.
Nordostvinden, som är den rådande vinden, började blåsa efter vår ankomst till Kertj. Vid den här årstiden är den vanligen kraftig och långvarig. Detta betydde motvind med åtföljande fördröjningar och andra problem under resten av färden. Vi tvingades stifta bekantskap med Kertj under fem dagar på grund av den hårda vinden. Kertj grundades på 500-talet f.Kr av greker och var centrum i det Bosporanska riket. Närhistorien är ett sorgligt kapitel. Under andra världskriget förstördes staden helt. Den efterkrigstida sovjetiska krigsminneskulten lever kvar i Kertj; allt man visade oss var på något sett knutet till andra världskriget. Till och med museiintendenten valde att visa oss rostiga maskingevär och granater från den slagna tyska armen. Vi fördes till Adjimushkaj, ett underjordiskt stenbrott från 1800-talet med ett över 10 kilometer långt gångsystem. Här förskansade sig ryska trupper över ett år och levde under ohyggliga omständigheter, alltmedan tyskarna försökte inta fästet. Utrustning, olika tillbehör och inredning har delvis lämnats kvar. - En fruktansvärd plats.
Visserligen får vi inte ringakta ryssarnas uppoffringar under andra världskriget men historien sträcker sig längre bakåt än 80 år. De grekiska gravkamrarna från 400-talet f.Kr fick vi själva uppsöka.

Staden Kertj har många problem: hög arbetslöshet, sjunkande invånarantal på grund av massutflyttning och den högsta kriminaliteten på Krim - jag blev bestulen på alla mina kontanter. På stranden stod förskolebarn och sniffade tinner. Som ett levande bevis på att invånarna mådde dåligt såg vi en medelålders kvinna stå vid hamnpiren och apatiskt titta ut över havet från morgon till kväll, utan att röra sig ur fläcken. Hon ville varken ha mat eller pengar. På vår uppmaning ordnades det så att en ambulans hämtade bort henne på den tredje dagen.
Elände fastnar så lätt på näthinnan men vi erfor också trevliga stunder i Kertj. Jag blev bekant med en av marinens dykare, som bodde i en patrullbåt femtio meter ifrån oss. Han fördrev dagarna med att dyka efter musslor och på kvällarna satt vi tillsammans och grillade musslorna och diskuterade världens problem. Vi diskuterade öppet allt från marskalk Mannerheim till kriget i Jugoslavien. Människorna här ger sitt fulla stöd åt serberna och Milocevic. Serberna är ju ryssarnas broderfolk, som Max betecknande uttryckte saken. För närvarande var det bränslebrist i staden på grund av att bränslet hade gått åt serberna. - Mycket intressanta diskussioner, som gav aspekter, som är omöjliga att få i väst.

Ett ryskt TV-team kom och gjorde ett program om oss. Jag pratade engelska och Max översatte till ryska. Jag tolkade skrattsalvorna, som hördes bakom kameran, som ett tecken på att intervjun lyckades. För övrigt kan man säga att jämfört med den uppmärksamhet vi tidigare fått i Västeuropas hamnar var uppmärksamheten vi väckte i öst nästan obefintlig. Inga folkmassor samlades spontant för att titta på skeppet. Vanligt folk förhöll sig i det närmaste likgiltiga till oss. Det var bara myndigheterna som var intresserade av oss och det gjorde de å yrkets vägnar och varje gång det kom en uniformerad man till skeppet kunde man räkna med bekymmer. Det är kanske inte så lätt att vara intresserad av omgivningens kulturella aktiviteter när månadsinkomsten är några hundra mark och all energi går åt till att skaffa mat för dagen.

Jag hade trott att maffian inte skulle vara intresserad av oss, men där trodde jag fel. En vänlig Kertjbo, som under ett par dagar hade hjälpt oss med olika ärenden, kom tidigt en morgon och berättade att maffian hade "bett" honom sluta hjälpa oss. Han gav oss ett sista råd: Segla iväg fortare än kvickt! Som ett tecken på att fara och färde förelåg märkte jag en uttalad nervositet hos vår ryska besättning. Vi gjorde en snabb utklarering och trots den kraftiga motvinden kunde vi ta oss ut ur hamnen och ankra några sjömil öster om Kertj.
Mot kvällen den 13 juni - efter att vi tillbringat fem dagar väntande i Kertj - mojnade äntligen vinden och vi fortsatte mot den ryska sidan av Kertj-sundet och ut på Azovska sjön. Vid mörkrets inbrott kom en rysk patrullbåt och stoppade oss. Ingen ombord talade engelska. Man ville se vårt registreringsbevis - alla båtar i Ryssland är registrerade.
Jag försökte förklara att i väst finns ingen obligatorisk registrering av små privata segelbåtar och att vi seglat runt hela Europa utan registreringsbevis. Dessutom skulle det vara så gott som omöjligt ur sjösäkerhetssynpunkt att få en replik av ett 1000 år gammalt vikingaskepp godkänt i registret. Förklaringen dög inte och vi tvingades in till Port of Kavkas, färjhamnen på ryska sidan av Kertj-sundet. Där satte man oss i arrest över natten. På morgonen var det plötsligt annat ljud i skällan. Man hade under natten diskuterat med högsta ledningen för den ryska kustbevakningen. Nu var det fritt fram för oss att fortsätta in i Azovska sjön och vidare till Rostov na Don. Vi fick åka iväg när vi ville och fick tillstånd att på vägen besöka vilka ryska hamnar vi ville. Eventuellt inverkade det färska genombrottet i fredsförhandlingarna mellan Nato och Serbien, och Finlands roll däri, på beslutet. Vi blev till och med bjudna på te.
Nu hade nordostvinden tilltagit och det var för tillfället otänkbart att fortsätta. Azovska sjön är grund med ett största djup på 13 meter. Havet är ökänt för sin sjögång och har jämförts med Biscaya. I grunda hav blir vågorna vassa och höga när det blåser upp, men havet lägger sig fort när vinden mojnar.
Dyningarna rullade in i hamnen och slet av våra förtöjningar flera gånger. Vi låg förtöjda vid en kranpråm som dygnet runt lastade urea på fraktfartyg. Färjan över Kertj-sundet dundrade förbi Heimløsa Rus på några meters avstånd med två timmars mellanrum. Det var omöjligt att slappna av. Efter tre dagar mojnade vinden så mycket att vi kunde kasta loss. Det var hög tid att komma iväg för mina nerver var vid det här laget hårt ansträngda. Vi hade legat alldeles för mycket i hamn de senaste två veckorna. "Ut till havs och fritt vatten i lä" är bästa medicinen för en sjöbjörns krassliga nerver.

Efter två dygns kryssande siktade vi Azovska sjöns norra låglänta kust. Här börjar stäppen som sträcker sig ända till Asien. På kvällen den 18.6. lade vi till vid den lilla ukrainska byn Jalta. Vi hade i Kertj klarerat ut från Ukraina och hade egentligen inte tillstånd att gå i land här, men vi behövde proviant och dessutom bor Sergeis syster i Jalta. Vi tog ned den finska flaggan och höll oss anonyma. Som väntat brydde sig ingen om oss. Besöket blev ett av de intressantare.
Vid deporteringarna av folk från Krim, främst tatarer och greker, hamnade en mindre skara greker på en ödslig plats på Azovska sjöns norra strand. De uppkallade den nya hemorten efter sin gamla hemstad Jalta.
Sergei pekade ut flera hus där det bor greker. Till det yttre ser man ingen skillnad på gårdarna. Hela byn består av småhus. Varje hus är omgivet av en mycket välskött trädgård med en intensiv odling av nyttoväxter. Till Sergeis systers och hennes mans självhushåll hör en ko. De lever sitt liv utan bil och telefon. De är oberoende av bankkriser, inflation och ekonomiska depressioner. Folket på landsbygden har lärt sig sin läxa och vet hur man överlever. Det politiska och ekonomiska systemet kan sedan vrida och vända hur det vill. Den individuella egoismen triumferar och de öde kolhosbyggnaderna står som minnesmonument över kommunismens ideal.

Följande dag fortsatte vi mot Don-deltat. På kvällen blev motvinden kraftigare och vi var tvungna att ankra. Under de fyra därpå följande dygnen kom vi bara korta etapper framåt på grund av den hårda nordostvinden. Ibland var vi tvungna att sätta alla tre ankare för att inte dragga. Det fanns inga hamnar att gå in i och maten tog slut ombord.
Azovska sjön är fiskrik och vi siktade flera små fiskebåtar. Ett par gånger vinkade vi till oss en fiskebåt. Fiskarna kastade över en mängd braxliknande fiskar åt oss. Vi saltade och åt en del av dem och soltorkade resten - soltorkad och saltad fisk har alltid varit vanlig föda i dessa trakter Jag hade flera gånger sett torkad fisk säljas på marknaderna.
En gång ankrade vi så nära land att Sergei, som är en duktig simmare, kunde simma i land och köpa bröd. Han har varit tävlingssimmare och någon visste berätta att han är rysk mästare i simning.
Natten mellan 22 och 23 juni seglade vi äntligen in i floden Don. Nu var vi i de trakter som vikingarna kallade Särkland. Gripholmsstenen berättar: ....."De foro manligen fjärran efter guld och österut/ gåvo örnen föda/ De dogo söderut/ i Särkland".
En bit uppströms fanns på 800- och 900-talet staden Sarkel, som var en viktig handelsknutpunkt mellan öst och väst. Hit kom sidenvägen från Kina och härifrån skeppades produkterna till Medelhavsländerna. Ruserna erövrade Sarkel år 965 e.Kr. Stadens lämningar ligger sedan 1950-talet under den konstgjorda sjön Cimljanski.

På kvällen den 23.6. anlände vi till Rostov na Donu, vårt slutmål för i år. Staden är relativt ung - firar 200-års jubileum i år - men har snabbt utvecklats till en storstad med ett invånarantal på 1,5 miljoner. Följande dag blev det möte med stadens representanter och ett antal radio- och TV-uppträdanden och tidningsintervjuer.
En viss världsvana har jag fått genom åren inför intervjuer men, när TV-reportern i slutet av intervjun frågade mig vad jag tyckte om det Jugoslaviska kriget, tog han mig på säng. Jag tänkte: Milda makter, vad skall jag säga inför det ryska folket, serbernas broderfolk. De har ju en helt annan bakgrundsinformation än jag har. Dessutom sitter jag nu i Ryssland omgiven av bara ryssar - om man inte räknar med Seppo förstås. Svaret blev: Jag tycker kriget var onödigt - såsom alla krig. Det dög och intervjun kunde avslutas.
Följande dag togs Heimløsa Rus upp ur vattnet och sattes i ett skjul vid segelföreningen Rostselmach. Hon drogs upp ur vattnet med hjälp av en pansarvagn! Upptagningen var något oskonsam och träflisor flög litet här och där ur skrovet men det viktigaste var nu att få upp skeppet. Segelföreningen hade iståndsatt en gammal pansarvagn för upptagning och sjösättning av sina båtar. - Trevligt att man funnit fredliga användningsområden för de ryska militärfordonen. Det torde finnas så många militärfordon att varje segelbåt i Ryssland kunde ha sin egen pansarvagn.

Till slut kan jag inte låta bli att ännu en gång reflektera över Rysslands problem. I sin iver att skapa den ideala sovjetmedborgaren och ge människorna en socialistisk icke-nationell identitet förnekade och undertryckte man människornas och folkens gamla kulturarv. Jag tror att det uppkommer problem om man måste förneka sin språk- och kulturhistoriska bakgrund.

Fredrik Koivusalo
Kapten på vikingaskeppet Heimløsa Rus

the voyage in 1999joining the crewliterary production latest news main page